1955 besöktes Norden av en stor internationell grupp från MRA. Skådespelet ”Vanishing Island” framfördes i Stockholm och skapade intresse och debatt i media och bland studenter. Elisabeths grupp ordnade så att det gavs en presentation av gruppen bakom föreställningen till en fullpackad universitetsaula. Detta ledde till att det uppstod ett sug efter information om MRA.
Elisabeth och hennes vänner hade inspirerats av pjäsen ”We are tomorrow” av Peter Howard. Den beskriver livet bland en grupp studenter vid ett universitet där de finner något nytt att leva för. Tanken kom att sätta upp den på svenska som ”Vi är morgondagen". Gruppen avbröt sina studier i ett år och visade den runtom i Sverige.
Elisabeth återtog sina studier, men hade nu övertygelsen att byta linje till sjukvård. Hon genomgick utbildning till Sofiasyster och hon hade idéer och entusiasm för hur sjukvården borde utvecklas. Hon disputerade 1981 och blev den första professorn i omvårdnadsforskning vid universitetet i Linköping. Hon utnämndes även till hedersdoktor av Karlstad universitet.
Elisabeth besökte Indien flera gånger och hade upprepade kontakter med flera sjukhus där. Elisabeth har haft en betydelsefull roll i det interreligiösa fredsarbetet i Sverige genom sitt stöd till unga muslimska ledare. Hennes engagemang utvecklade inte bara fredsprojekt utan också vänskaper bortom gränserna för ålder, religiös och etnisk bakgrund.
Elisabeth var kyrkvärd i Tannefors kyrka i Linköping. Hon var hängiven odlare med egen kolonilott. Vänner och bekanta var alltid inbjudna till ett adventskaffe i hennes lägenhet där gåvor till IofC mottogs. Elisabeth tjänade under många år i styrelsen för IofC-Sverige.
I stor tacksamhet för Elisabeth Hamrin -
Vän och förebild
i sitt orubbliga engagemang
för andra och utöver det personliga
för vad hon såg som väsentligast i livet.
Där brann en eld som intet kunde släcka.
Hon ska leva i mångas minne
