Öppna hjärtan - Öppna dörrar

Vi möttes av höga tallar, ett glittrande hav, en svag doft av tjära och blåbär. Äntligen var det möjligt att träffas igen. Denna gång på det ortodoxa kulturcentret Sofia i Vuosaari utanför Helsinki. Över 60 deltagare kom från Ukraina, Ryssland, Tyskland, Schweiz, England och från de nordiska länderna. Detta möte var en del i en ambition att ha ett sommarmöte varje år i Norden. Sommaren 2019 träffades vi i Grebbestad, Sverige. Året efter möttes vi över Zoom. Förra året var det inställt på grund av pandemin. Att det blev i år som Finland var värd kändes extra värdefullt då den fysiska närheten till Ryssland och kriget i Ukraina gjorde den verkligheten än mer aktuell, och det möjliggjorde att flera deltagare kunde komma ifrån Ryssland. De flesta av dem återvände efter samlingen för att verka för sanningen på sina arbetsplatser och där de kan.

En förutsättning för dessa inspirerande dagar var att själva byggnaderna i Sofia andades lugn, där fanns ett mycket vackert ortodoxt kapell där många före oss hittat kraft och stillhet, miljön gjorde det lätt att varva spännande möten med avkopplande bad och bastu.

Vi var alla indelade i små familjegrupper som träffades på förmiddagen och delade kring givna teman och på eftermiddagen fick några varje dag dela med sig av sin livshistoria.

På onsdagskvällen välkomnades vi av Anja Snellman, finsk arkitekt från Finland som arbetar i Paris. Hon inledde med att fördjupa temat open hearts- open doors: ”På grund av den mycket oroande svåra tid som vi lever i, så är det lätt att vi stänger våra dörrar och går med tunga hjärtan. Vi hoppas att vi under dessa dagar skall hitta vänskap, bygga förtroende, och få hopp och inspiration till hur vi skall gå vidare både som individer och grupp. I dagens värld handlar det inte bara om vad vi GÖR utan lika mycket om vad vi ÄR.

Temat för konferensen var tro, hopp och kärlek. Här kommer några axplock från det som sades.

Tro

Fader Ambrosius, tidigare biskop för den ortodoxa kyrkan i Finland, inledde med sina erfarenheter: ” Gud talar till oss genom alla religioner, genom människor och även genom tingen. IofC (Tidigare MRA) fick en speciell uppgift efter andra världskriget, att arbeta för försoning, även nu väntar en speciell uppgift. Sofia betyder visdom, vi människor står inte stilla i vår utveckling, antingen så går vi framåt eller bakåt. Vi kan välja. Den österländska kyrkan kan bidra med handling byggd på erfarenhet, den är inte så intellektuell. Vi läser inte Bibeln så mycket vi kysser ikonerna!”

Hassan Mohamud berättade om sin uppväxt i Somalia. Han blev tidigt föräldralös, växte upp på barnhem: ”Jag valde inte min tro, jag föddes med den. Jag har inte alltid varit glad för min tro, den har utmanat mej men också lett mej från land till land och sedan till ett försoningsarbete mellan människor från olika klaner både i Sverige, dit jag kom för 42 år sedan, och i Somalia och i andra länder.” Hassan har bland annat verkat för försoning och demokrati i utanförskapsområden i Stockholm.

Camilla Nelson, lärare från Norge: ”Många människor i vår närhet har vi inte valt, de har getts oss, så är det även i denna gemenskap”. Genom de nyårskonferenser som har hållits i Norge i nu över 50 år så har en stark vänskap vuxit fram. Många har kontakt i chattgruppen Lia gård. Där kom meddelandet 24/2 ”Nu har kriget startat.” Vad gör man med den vetskapen? ”Vi kände spontant att det vi kan göra just nu är att be. Sen dess så har vi bett klockan 8 varje kväll. I gruppen har det hela tiden funnits både ryssar och ukrainare.”

Våra barn är också gåvor som vi fått. Ibland bär vi stor oro för dem. Camilla såg på resan genom Baltikum en madonna med Jesusbarnet i famnen. Maria håller inte om barnet utan hennes händer är upp i himlen, i förtröstan. Denna bild förmedlade hur vi kan ha omsorg om barnen men också tillit när det är tid att släppa taget.

Hopp

Mötet med tema hopp var ett historiskt möte. De två första talarna delgav traumatiska minnen från att vara barn under andra världskriget.

Pertti Kajanne, född 1931, tidigare industriledare, inledde och gav oss en bakgrund till de krig, ockupationer och inbördeskrig som Finland gått igenom under de senaste 100 åren. Han beskrev hur Finland rest sig och hittat vägar till försoning efter så mycket våld. Han poängterade också att på grund av att männen var iväg blev det möjligt för kvinnor att ta arbeten och ansvar som tidigare varit stängda. Detta påskyndade processen till ett jämlikare samhälle.

Urte Hvidt föddes 1938 i Hamburg. I släkten fanns både nazister och motståndsmän. Hon kan fortfarande höra de öronbedövande ljuden från bomberna som föll över staden. Hon berättade målande hur hon som liten flicka satt i källaren, till slut stod hon inte ut, försökte krypa ut, men någon tog tag i hennes ben och drog henne tillbaka. När de till slut kom upp stod deras forna hem i lågor. Efter kriget återförenades familjen. Då hade hennes mor blivit en självständig kvinna och de gamla rollerna i familjen fungerade inte. Skilsmässa var nära men genom ett möte med IofC fick de hjälp till att hitta tillbaka till varandra. De köpte ett stort hus med 17 rum i Danmark nära gränsen till Tyskland för att skapa en mötesplats där olika människor kunde komma och bo. En försoningsplats. I huset återupptog hennes far sin tandläkarpraktik och Urte fick som litet barn assistera. ” Min erfarenhet är att när man börjar göra något aktivt så börjar hoppet att växa.”

En historiker från St Petersburg berättade om svårgheterna med att arbeta i Ryssland idag: ”I böckerna om Narnia kliver barnen in igenom en dörr och kommer in i en annan verklighet. De är i en dröm men de kämpar för livet ändå. Även vi måste i varje stund uppföra oss som om vår dröm om ett annat samhälle kan bli verklighet. Det aggressiva Ryssland som vi ser nu finns, men det ”tunga Ryssland” finns också med helgon och författare som med sina böcker gett mänskligheten en etisk kompass. Och sen finns också alla vanliga människor som gör sitt jobb, och de som likt barnen i Narnia kämpar med livet som insats för sanningen.

Yana Zhurenko är jurist från Ukraina. Nu bor hon med sin dotter i Oslo: ” Jag trodde framtiden var ljus, jag älskade mitt land. Klockan 5 på morgonen den 24/2 ringde min far och sa att nu är kriget här, 2 dagar senare var min stad ockuperad. Det gick så fort. Vi hade inte vapen. Vi bodde i källaren, det var oerhört kallt. Till slut drog sig ryssarna tillbaka. Dessa dagar har gjort oss annorlunda, vi blev snällare emot varandra, vi delade med oss. ”

Elena som undervisar i engelska på universitet i Moskva och under hela konferensen översatt för Yana, poängterade: ”Vi måste göra det som vi måste. Sacharov och många andra dissidenter, de trodde inte att Sovjetstaten skulle falla, kanske inte ens om 1000 år. Men ändå fortsatte de kämpa för sanningen. Vi måste våga gå i deras fotspår. Vi har vant oss vid att leva ett dubbelliv i Ryssland. Vi måste våga leva efter våra principer, ärligt, oavsett konsekvenserna.”

En röd tråd under detta möte var att även fruktansvärda erfarenheter såsom krig kan bana väg för nya attityder såsom; demokrati, jämlikhet, och empati.

Kärlek

Lördagens tema var kärlek. Helle Dalgaard Lauridsen Musuku arbetar som politisk analytiker i Danmark, hennes man kommer ursprungligen ifrån Zambia. Hon berättade om de svårigheter som kan möta ett par när den ena är invandrare. För den som är infödd i landet innebär detta hela tiden ett övertag, det gäller självklara saker som språk, men också möjligheten att få jobb och verkligen komma in i samhället. Helle upplever en stor sorg i att inte alla ser den potential som hennes man, Viktor Mususk, har och att samhället inte tar tillvara på den. Helle berättade att kärlek, kaerlighed på danska, det ordet innehåller både kär och likhet. Det kan vara en svår väg att hitta fram till den jämlikheten i ett förhållande när samhällsstrukturen hela tiden försvårar. Men väl värd att kämpa för.

Anna Simojoki är ansvarig för nr1 på den finska radion, hon delgav oss värdefulla redskap för hur man skapar ett kärleksfullt klimat på en arbetsplats. Tillsammans med sina medarbetare på radion så har de utformat nedskrivna husregler som handlar om hur kollegerna kan stödja varandra. Det handlar om att visa intresse för varandras liv, respektera, uppmuntra, hjälpa och berömma varandra. Vid konflikter handlar det inte så mycket om vad jag känner utan hur jag uppför mej. Som chef är det viktigt att lyssna på andra men också att inte backa om det är något du tycker är viktigt. Vänlighet är inte detsamma som att vara mjäkig. När du själv blir riktigt är arg är ett bra tips att pressa fötterna mot golvet och andas!

Axel Nelson berättade hur starkt präglade vi är av den romantiska bilden av kärleken. De svårigheter som uppstått i hans äktenskap konkretiserade han genom olika stockar som han funnit på resan hit, varje gren bildade tillsammans ett kors. En gång hade han en dröm där hans fru Camilla satt i ett rum och allt var bara ljust och underbart. Under en svår tid senare kom han ihåg denna dröm. Detta är essensen av kärlek. Att bara få lov att vara i samma rum som den man älskar.

Under dagarna fanns också möjligheten att välja bland ett fantastiskt utbud av aktiviteter såsom målning, coaching, att förstå ikoner, storytelling, en fantastiks båtutflykt mm.

Tre inspirerande filmer visades också under konferensen: Paul Gundersen: A Finnish History; One Word of Truth – baserat på Aleksander Solsjenitsyns tal efter Nobelpriset i litteratur, som kan ses online här; och en ny film om ukrainare som arbetar för att utmana korruption.

Under det avslutande mötet på söndagen uttryckte många stor tacksamhet för allt nedlagt arbete. För kanske är det viktigaste av allt att skapa en kärleksfull mötesplats där ärliga möten kan ske och samarbeten växa. Att stötta de människor som vågar stå för sanningen i Ryssland idag men också inspirera varandra var vi än är att våga fortsätta det goda arbete där vi finns i vår vardag.

Förhoppningsvis möts vi i Danmark nästa sommar.

Rapport av Marja Ekdahl

Photo av Ayman Elkadi, Edward Peters och Elisabeth Peters

Öppna hjärtan - Öppna dörrar

Tro

Hopp

Kärlek

kontakta oss

Hållas informerad

Vår globala gemenskap